Jag och mamma bestämde oss för att rida till travbanan idag och köra ett konditionspass, dock absolut inget överdrivet eftersom hästaran är inte så mycket ridna och igång.
Vi började med att skritta länge, och lite backar, vi skrittade säkert i 25-30 min. Sen travade vi en bra stund på travbanan, där har vi också fina backar, så hästarna fick trycka på lite. Där tänkte jag mycket på att få honom låg i formen och att han skulle upp med ryggen, det gjorde han jätte bra! Plus att han var super pigg, så jag kunde se hans knälyft uppifrån! haha Mini Totilas?
Sen började vi galoppera, och vi började i en lugn galopp och ökade lite sucessivt. Tillslut kom vi fram till ett ställe där ett litet träd hade fallit ner. Trädet var ju litet, men hade massa höga små grenar.
hehe tänkte jag, det här hoppar vi! Är trotsallt bara som en hög rishäck! Min häst är ju fälttävlanshäst! haha
Jag galopperar på, uppmärksammar honom lite, men han hade redan förstått allt! Spetsade öron och så körde vi. När vi närmade oss så började jag tycka att den var egentligen rätt stor, kände att Ior undrade lite om vi verkligen skulle hoppa det dära..men när jag bestämde att det här var ingen fara och kramade om honom med benen, så hoppade han utan att tveka en sekund, att det jag bad honom att göra kunde vara farligt eller annat.
Där kände jag att vi har äntligen blivit ett team. Vi litar på varandra. Och jag tycker det är så himla viktigt. Man kommer ingenstans utan hästens förtroende!

Därefter så fortsatt vi med galopp och på en raksträcka så lät vi de gå i eget tempo, sträcka på benen lite ;)
Hästarna tyckte det var så himla härligt! När vi var klara med galoppen skrittade vi en del, sen lite trav och lite galopp till, hoppade trädet igen, travade av och så skritt i en 30 min ca. Vi hittade stora stockar på vägen som blovkerade passagen, så vi var bara tvungna att hoppa! Även modiga mamma hoppade stockarna med Wilmisen!


Idag fick jag fram den känslan som man oftast får fram på någon lyckad hopp/dressyr träning. Den känslan att i ens egen häst finns det så mycket glädje och potential i det man gör att någon dag måste vi kunna nå toppen! haha
Liiite överdrivet att säga så, men jag tror att ni själva har upplevt den känslan någongång?